Tag Archives: Konsert

Kändis i garderoben på Kägelbanan

Lite att bero på det här inlägget. Var på Kägelbanan i går och i garderoben stod… en bloggkändis? eller? Var det han? Eh!? Frustrerande! Jag vill ju inte outa någon heller.  MEN, det jag ville var att säga var typ *blink blink nudge nudge I KNOW YOU* Funderade på olika grejen man kunde droppa, men samtidigt – kanske inte så värt. Bloggar man anonymt så gör man det väl för att man vill vara anonym (ja – eller semianonym kanske).

Hur som helst. Droppade rolig kommentar = gjorde jag ej. Försökte dock förklara konceptet för Big Red. Han förstod. Han avslöjade dessutom att det var legio att kolla upp sina nätdejter via Ratsit. Jag säger ”pass” (men ett positivt och roat ”pass”) på det.

Om Glasvegas var bra? Nä. Inte jätte. Eller, ”snarare bra än fantastiskt” kan jag sträcka mig till. Men det var ändå sjukt värt att gå på måndagskonsert! Och visst brände det till ibland – men jämfört med Säkert-konserten så var det inte så mycket att hurra för.

Annonser

Kosmos säger: Glasvegas på Kägelbanan i kväll!

Från att inte ha gått på spelning på väldigt länge, så kommer det nu två på raken. Först Säkert i lördags då. Sedan det faktum att jag för en liten stund sedan blev erbjuden att köpa biljetter till kvällens Glasvegas-spelning på Kägelbanan av en kompis. Tackade ja, för det kändes rätt! Har egentligen inte råd men jag tänker att det är kosmos som talar till mig. Vem är då jag att nobba? Så jag kommer ta Big Red under armen (han var den första jag kom att tänka på i Glasvegas-sammanhang, kanske för att Geraldine spelades konstant på han fest den där gången då jag träffade Rallarn för första gången) och bege mig dit i kväll. Dags att dyka in på Spotify och lyssna på nya skivan med andra ord!

Annika Norlin är gud

Hur bra Säkert-konserten var i helgen? Jag skojar inte om jag säger
att det var en av mina fem bästa konsertögonblick i livet. Har inte räknat riktigt på detta, men spontant känns de rätt att säga så. Herre-gud! Den kvinnan är helt otrolig. Man satt där med ett fånleende, rysningar över rygg och armar och tårar i ögonen. Och jag lovar, det var inte bara jag som var blödig. Tror att ca hela publiken kände det samma. Ja, eller – den superdampige killen som konstant hoppade jämfota och viftade hysteriskt med vänsterarmen under större delen av konserten kände kanske något annat; men jag tror att det var någon typ av kärlek han försökte förmedla. Kanske en lite för komplex känsla för honom att förmedla helt enkelt. Gott så.