En uppenbarelse

Tänka sig, när jag väl jobbar får jag mer gjort på två timmar än på de fyra senaste dagarna. Vet inte riktigt hur man ska tolka det. Antingen är jag sjuk effektiv i dag eller bara sjukt ineffektiv i vanliga fall. Lite av varje kan man väl tänka sig.

Jag har hur som helst hela dagen varit vansinnigt sugen på att grabba tag – och grotta ner mig i Kvinnors överlevnadshandbok (Lerner, Harriet [Ph.D.], Forum 1996) , och då särskilt kapitel nr 1 som bär titeln RÄTT KARL OCH FEL KARL.

Eftersom ingen ännu kommenterat mitt förra inlägg så bestämmer jag, allsmäktig som jag är, att vi ska fördjupa oss i kapitlets tredje frågeställning, vilken jag känner att jag kan relatera friskt till.

Frågan lyder såhär:

Kära Harriet!

Jag är en lycklig aktiv och framgångsrik ensamstående kvinna mellan fyrtiofem och femtio som väldigt gärna skulle vilja gifta om mig. (Min första man tog ut skilsmässa för åtta år sedan.) Problemet är att jag helt enkelt inte träffat ”den rätte”. Jag har läst åtskilliga böcker för att få råd och inspiration och i alla står dt att när kvinnan är redo så kommer rätt man att dyka upp. Ska jag tolka detta att jag är ensamstående som att jag har problem med närhet och behöver professionell hjälp?

Eftersom Harriet Lerner är Ph.D har hon naturligtvis ett klokt svar att replikera med. Eftersom hon även är en populärkulturell författare, tillika Amerikan, vet hon vikten av att (vid sidan av ett långt och tämligen vettigt, om än slätstruket svar) leverera de viktigaste russinen i kakan i en praktisk och lättöverskådlig boxformat vid sidan av texten. Tack och lov, för så ambitös jag inte att jag orkar plita ner hela hennes insiktsfulla text.

Russinen i kakan lyder: Att hitta rätt man är delvis en fråga om känslomässig beredskap – men det är också en fråga om tillfällen, ansträngningar och tur.

Någon som känner att de kom ett steg på vägen? Någon som känner att de blev lite klokare? Jag tror precis jag blev lite dummare. Men vi håller modet upp. I morgon är det dags för en ny frågeställning, kanske allt klarnar då!

Nytt från författaren till ”Kvinnors vrede”…

På morgonte följer morgonkaffe, nu är jag inne på min andra kopp. Det där med långa startsträckor har alltid varit min grej. Strax ska jag jobba, skaka om lite i föreningsliv, inventera mera och störta kulturetablissemanget. Jojo, det är sånt jag gör på en förmiddag.

Sanningen är ju att jag egentligen inte har högre ambitioner just nu än att dricka några koppar kaffe till och läsa bloggar. Men jag måste ta tag i saker och ting…

… och som av en händelse, hittade jag en fantastisk bok i bokhyllan i går. Jag och K hyr i andra hand av  yoga-kvinnan, och det är alltid lika spännande att se vilken typ av looniness man ska stöta på här näst. I går var det alltså ett litterärt verk, närmare bestämt Kvinnors överlevnadshandbok , som kom i min väg. Den har undertiteln Håll näsan över vattnet och lite till, och är skriven av Harriet Lerner PhD. Boken tilltalar mig på så många sätt att jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Men vi kan börja med det mest uppenbara;

1. Den är skriven i mitten av 1990-talet
2. Den är uppbyggd i fråga-svar-form, där alla frågor inleds med ”Kära Harriet” och alla svar sonika inleds med ”Kära läsare”.
3. Den är indelad i åtta pedagogiska kapitel, som jag instinktivt känner kan komma att förändra hela mitt liv och min perception av verkligheten!
4. Dessa kapitel är följande:Rätt karl och fel karl, Kropp och själ, Vänner är viktiga, Kvinnor i arbetslivet, Hem ljuva hem, Och så det här med äktenskapet, Att bli en bättre förälder, samt Den värld vi älskar i.

Jag hoppas ni förstår att jag är peppad som sjutton! Jag tycker att vi helt sonika kastar oss in i det hela huvudstupa och tar tag i kapitel nr 1 genast;

Kapitel 1. RÄTT KARL OCH FEL KARL

Bland de publicerade frågorna i detta kapitel kan jag relaterar lite extra till de med titlarna ”Vad är närhet?”, ”Ska jag ljuga för att få behålla honom?”, ”Tänk om han säger nej” samt ”Min pojkvän är inte generös”.

Spännande eller hur? Detta var en liten teaser, men det kommer mer snart! Några önskemål kring vilken frågeställning vi ska studera på djupet?

Lite hej hej…

Nu är det dags för veckan höjdpunkt. Nu ska jag bege mig söderut längst gröna linjen till S. Vi ska förtjusas och förfasas över Magnus, den stolta Köpingsonen i Bonde söker fru. För vem vill inte, precis som Magnus, ha en partner som är ”lite lättsam, lite hej hej”?

All work and no nupp

Hemma från en fin dags arbete.
Större delen av dagen spenderade på café Javasavi vid Årsta torg. Mycket fint ställe, och socialt. Inte för att barnvagnsmaffian är min bästa gäng att hänga i, men det tillförde en rätt gemytlig atmosfär ändå.

Reflekterade även över hur sjukt lättraggat det verkade vara på stället. Alla pratade med varandra, hade gemensamma intressen (sina kiddos) och var sådär straxutanförtullarna-snygga. Kruxet måste ju vara att alla (ja, eller i alla fall de flesta) där redan har en partner, eller i alla fall har fått nuppa på hyfsat regelbunden basis det senaste året. Jag tycker det känns lite orättvist. Öl i all ära, men jag vill ha ett lika lättraggat forum som lattemammorna! Sedan slog det mig, the bloggosfär. Var ska jag få ligga om inte här!?

Det där med att inte jobba

Det är såhär. Jag har ett jobb. Ett jävligt schysst jobb till och med. Jag har mitt ”kontor” hemma, och reser i snitt kanske 3/dagar i veckan. OM jag har bokat möten dvs. Just nu är jag dock en dålig arbetare. Jag har legat i soffan och tittat på efter tio med Malou under en veckas tid och mått dåligt, av uppenbara anledningar (så som Malou och det faktum att jag inte gör det jag ska).

Men nu ska det bli ändring. Jag har skrivit en massiv att göra lista (jag är sjukt bra på att skriva dom, inte lika bra på att beta av dom, men vafan) som ska påbörjas i dag kl 15:00. Den är tidskoordinerad och fancy som sjutton. Jag är nämligen egentligen en sjukt kompetent arbetare, men jag glömmer det rätt ofta.

Alltså: Hejdå ångst, vi syns snart igen! Ha det fint tills dess!

Ett beroende får mig ut på banan igen

Jag har inte bloggar på över ett halvår, men jag har känt nu ett tag att det rycker i bloggtarmen. När tankar formuleras i blogginlägg och man inte kan vänta längre med att få tvätta sin smutsiga byk semioffentligt, då vet man att det är dags igen. Trodde bloggen som uttrycksform var död i våras, mest för att jag var tråkig och aldrig orkade uppdater i guess. Fick för mig att så var fallet i alla fall, men nu känns den högst levande igen. Mycket tack vare flera nyupptäckta stjärnor som jag följer varje dag.

Fakta: Jag signar mig på worldpress, egentligen endast för att kunna fortsätta mitt osunda förhållande till den goda hustrun,  men nu när jag ändå är här kan jag ju göra det bästa av saken…

Det är officiellt. Mallan är tillbaks på nätet. Tjoho!